BIBLODRAMA DEN 15 – 16 NOVEMBER 2024/Bromma folkhögskola
Det betydelsefulla var den öppen och tillåtande stämningen.
Erik Lindberg skriver så här:
Erik Lindberg Spånga, socionom, anställd av IOGT-NTO Spånga, volontärmedarbetar i det litterära sällskapet Auroras tidskrift Aurora, varav tio år som redaktör – mina litterära intressen bidrog till att jag anmälde mig till bibliodramahelgen.
Hur en person blir mottagen när han/hon anländer till ett event, slår an tonen för hela eventet. Jag hade
aldrig varit på en bibliodramahelg. Jag visste inte ens vad ordet betydde, även om jag anade att det hade
något med Bibel och drama att göra. Jag hade bara råkat se något om bibliodrama på facebook och slängt ut en fråga: ”vad är bibliodrama”. Svaret blev ”anmäl dig”. Jag tyckte uttrycket lät spännande -jag tycker ju Bibel och drama är spännande, så jag gjorde slag i saken och skickade i väg en anmälan.
Fredagskvällen den 15 november satt jag ensam vid ett stort runt bord i folkhögskolans stora hall,
läppjande på en mugg kaffe. Helt ok, är man ny som är man. Ofta sätter sig folk i grupper med dem de
känner. Jag tänkte att jag kommer säkert att lära känna lite folk i den grupp jag skulle vara med under
aftonen. ”Får jag slå mig ned här”, frågade plötsligt ett par personer. ”Javisst”, svarade jag, det är bara trevligt”. Snart var vi inbegripna i ett livligt samtal, människor som sekunderna innan hade varit helt okända för varandra. Ämnet för talet var inte det viktiga. Det betydelsefulla var den öppen och tillåtande stämningen. Den här episoden är viktig. Den angav tonen för hela helgen. Den fick mig att slappna av. Det blev skönt och roligt att vara där. Gruppsamtalet i ring senare under kvällen löpte lättare därför att man inte hamnade i den kollektiva ensamheten, människor som är samlade på samma ställe men agerar som ensamma atomer där ingen når den andra.
En övningarna var att dramatisera en vallfartssång ur Psaltaren, man tågade sjungande upp mot Templet i Jerusalem. Under vår helg måste vallfarten ha tolkats som en senare vallfart än i Bibeltexten, eftersom det skulle vara med en romersk soldat som övervakade de sjungande tåget. Alla fick egentligen ta alla roller. Jag upptäckte hur spännande det var att flera olika personer tolkade samma roll. Man kunde vara vad som helst: män kunde vara kvinnor, kvinnor kunde vara män, det spelade ingen roll vem som var romersk soldat eller jude i vallfartståget. Ingen hade monopol på någon roll. Trots det anarkistiska anslaget – eller kanske tack var det – blev texten mycket djupare än om roller hade delats ut i förväg. Att flera personer är EN person i texten, ger en djupare förståelse av hur komplex en människa är. De skilda tolkningar representerar olika sidor av samma person. Det var något nytt för mig att man kunde avvinna så många aspekter av en kort text.
Vid ett annat tillfälle fick vi höra – och läsa – Erik Lindorms dikt ”Bron”. Den handlar om en stor och
ståtlig bro i stål och granit upplyst med väldiga elektriska ljus, som ”strålande solar”. Den ständiga
trafiken över bron ”molar”; det blir ett brummande surr utan ände. Men diktjaget står på en sida av bro
och hans ovän på den andra. Det går ej att nå varandra trots den ståtliga bron med sina väldiga elektriska
ljus, sin molande trafikström och sina valv i stål och granit: ”Jag måste bygga mig en egen bro”.
Vi fick med kritor rita vår egen bro, två och två, och sedan kommentera och rubriksätta varandras broar. Det var kommentarer i vänliga anda, konstruktiva tolkningar där ingen var bättre än den andra, men vi bägge tillförde varandras broar nya aspekter. Vi hade också kontakt- och gemenskapsövningar – allt flöt mycket lättare just därför att ouvertyren till helgen varit så varm och välkomnande.
Alla kan vara med och delta efter sina egna förutsättningar.
Allt anpassas så att alla kan delta i de olika momenten. Klarar man inte av att gå runt på egen hand är det helt ok att som jag gjorde sitta på en stol eller sakta traska runt med en rollator. Även jag kände mig 100% delaktig i aktiviteterna. Varje gång är det nya upplevelser som fängslar sinnet. Jag har upptäckt mycket om mig själv som jag inte trott att jag skulle våga eller kunna göra.
Brita K
På ett varsamt sätt fick ledarna oss att knyta ihop våra intryck…
Det är fredagkväll när vi kliver in i rummet. Stolarna står ordnade i en cirkel. På bänkar runt väggarna ligger papper, pennor, färgburkar och kritor. Där finns instrument och några färgglada tyger. Förväntansfull är det ord flera av oss deltagare väljer när vi får frågan i presentationsrundan om hur vi känner. I mitten av cirkeln på golvet brinner ett ljus. En liten bro i modellera väcker vår nyfikenhet. Där ligger också en bok med titeln ”en bro av poesi”. Vi vet att vi ska jobba med dikter den här gången och inte en bibeltext, som är det vanligaste.
Tre bibliodramapass senare på lördagseftermiddagen har vi utforskat tre olika dikter tillsammans med tre olika ledare. Vi har bland annat använt våra röster på olika sätt, målat, reflekterat och delat. Fyllda av intryck ska vi snart mötas till festmiddag. Fylld, så känner jag mig. Det går inte att ta emot mer nu. På ett varsamt sätt fick ledarna oss att knyta ihop våra intryck på slutet när vi fick välja strofer ur dikterna och skapa en egen dikt. ”Istället för att stå stilla….ta mig framåt..bara gör det…lyser som en lampa”…är ord som finns på min lapp. Vi har fått vara med om ”poetiskt brobygge” när vi har mött texten, varandra och oss själva.
Nov 2024 Anna J
Röster från deltagande i EBW i Åbo augusti 2023. Några av deltagarna från förra årets Europeiska Bibliodrama-workshop fick frågan: Vad har du lärt dig?
Susanne Dahlgren
Mitt deltagande var en del av vidareutbildningen i Bibliodrama. I vidareutbildningen ingår det att möta olika sätt att leda Bibliodrama, både på hemmaplan och i Europa. I den workshop jag deltog i arbetade vi mycket med att gestalta med våra kroppar. Det var bra för mig. Det ligger nära för mig att låta kroppen tala, det kan ske spontant, att bara låta kroppen röra sig och att då inse vad som händer i mitt inre, eller mer eftertänksamt och utforskande. Att uttrycka mig med ord behöver mer eftertanke. Det sker inte så spontant alltid. Att använda andra uttryckssätt är bra på ett annat sätt också. I gruppen var det några som inte behärskade engelska så bra och då passar det att gester och bilder, former får tala sina språk. Ledarna i workshopen var inte så samspelta. Ibland märktes det tydligt. Det är en lärdom jag tar med mig. Att det är viktigt att kommunicera med varandra i ledarteamet, t ex om man ser att processen i rummet behöver uppmärksamhet på ett eller annat sätt som man inte kunnat räkna ut innan.
Jag tänkte också på hur ord och formuleringar i instruktioner har stor betydelse för hur man tar sig an en uppgift. En uppgift var att sammanfatta min process. Då blev det en ”tanke uppgift” i min hjärna. I efterhand så var jag inte nöjd med mitt ”svar”. Så på tåget när jag reste hem så ställde jag en ny fråga till mig själv. Vad har hänt med mig, i relation med texten och de erfarenheter jag mött de här dagarna i gruppen? Vad blev viktigt, hur vill jag gå vidare med det som jag upptäckt? Påverkar det mitt liv på något sätt? Hur jag lever det? Det var skönt att göra ett eget avslut på det sättet. Det ger också en reflektion över hur jag instruerar deltagare i övningar.
Jag skrev också i mina anteckningar: Om man får kroppsliga gester i respons från alla i en stor grupp så behövs tid till att deltagarna får smälta intrycken. Vissa responser tar man till sig, andraär inte viktiga för en. Men hur tänka kring det. När man får muntlig respons kommer jag inte ihåg allt heller. Om det finns tid att skriva ner vore det bra. Är det viktigt att minnas allt? Skriftligt ord vid vernissage funkar om man har gemensamt språk. Kanske är de ord/gester man inte conectar med viktiga, eller inte…
Jag tänker att i längre bibliodraman är det är i alla fall bra att ha pauser för att ge deltagarna möjlighet för egen reflektion. Det är inte säkert att alla behöver reflektions-tid, men det kan ta på krafterna att gå in i processer och då behöver man pauser för att återhämta sig. Något som var nytt för mig var att i Grand Play så var det ok att vara åskådare, observatör. Åskådarna var också viktiga. De fick möjlighet att respondera och interagera i sammanfattningen av spelet.
I ett skede av workshopen så blev det otrygghet och en eller några ville inte delta i det som föreslogs. Ledarna blev ställda. Det tog lång tid för dem att besluta sig för att bryta och ta en paus för betänketid och att ändra i sin planering. Det var intressant att se hur de hanterade den situationen. Undrar hur jag kommer att agera om jag hamnar i en liknande sits. Som ledare är det viktigt för mig att vara deltagare. Jag lär mig hela tiden något om mig, och om hur det är att delta. Det kan annars vara svårt att leva sig in i hur det är att göra olika övningar. Visst, jag är bara en måttstock. Men det kan ändå ge fingervisningar om saker.
Anna Jalkenäs
Om man ska svara på frågan vad man lärt sig på en workshop är det förmodligen bra att vänta ett tag. Det har gått mer än ett halvår sedan jag hade möjlighet att följa med till Åbo på European Bibliodrama Networks årliga workshop. Nu får jag frågan vad jag lärt mig Ja, vad är det som finns kvar, vad minns jag?
Den första dagens morgon åt jag frukost med en finsk tjej. Hon brann verkligen för bibliodrama. ”Jag bara gör det”! Jag kallar det inte för bibliodrama om ordet står i vägen. Jag gör det för folk utanför kyrkan, på bibliotek, för rysktalande människor. Folk gillar det! De behöver det! Gör det! Det var så hon sa. Gör det! Jag hoppas jag lärt mig något av det, att inte krångla till det så mycket.
Jag träffade två kvinnor betydligt äldre än de flesta av oss andra deltagare. En hade nog gott och väl passerat 80. Vilken nyfikenhet och engagemang de hade. Av dem lärde jag mig något hoppingivande om ålder.
På en guidad stadsvandring fick vi lära oss mycket om Finlands historia. Det blev samtidigt en berättelse om Sveriges historia och en ahaupplevelse om hur vi varit samma land, haft samma kungar och delat samma historia. Det blev också en påminnelse kring vad krig och umbärande kan göra med ett folk och att det finns mycket vi inte delar. Stoltheten och tacksamheten över sitt land till exempel. Vi som kände varandra delade intryck av respektive grupps ledare och ledarstil. Vi visste det redan, men jag tror ändå att jag lärde mig något om vikten av att ha en ledare som sätter trygga ramar för gruppens arbete. Av ledarna i min grupp lärde jag mig att det går bra att vara fåordig och ändå få gruppen trygg och engagerad och helhjärtat gå in i de uppgifter man får.
Workshopens tema var hur skapelsen ropar efter befrielse.
Av det arbete vi gjorde i min grupp minns jag tydligast några saker. Jag hade förväntningar på att få arbeta med klimatfrågor och tyckte kanske att det inte var så tydligt. Nu ser jag ändå något jag lärde mig. Det är viktigt att se vem man är och varifrån man kommer och var man befinner sig nu. Det är viktigt att se vart man är på väg. Vi behöver varandra och andras hjälp för att passera hinder och gränser. När det gäller klimatförändringar och andra stora frågor är det viktigt vad man ser och fokuserar på. Har vi fokus på det oroliga havet och på vår egen utsatthet, eller på fyren som visar vägen? Ser vi styrkan i Guds hand och i gemenskapen.
En arbetsmetod som jag lärde mig och sedan har använt är att använda bilder när en grupp får i uppgift att berätta något. Var och en får välja en bild, ett kort och utifrån det berätta eller svara på en fråga. Det blir innehållsrika berättelser som snabbt växer fram, korta eller långa beroende på frågan, berättelser som aldrig blivit möjliga utan kortet att associera till.Visst lärde jag mig mer, men det här är det jag kommer att tänka på nu.
Helene Arnfridsdotter
Att läsa en bibeltext är svårt. Under dessa dagar fick jag upptäcka ett nytt sätt att tolka en bibeltext. Jag hittade ett sätt där texten berättar något för mig i mitt liv här och nu. Bibliodrama berörde hela mig starkt till både kropp och själ – hjärta och hjärna, känsla och intellekt. Jag lärde mig att samma bibeltext kan berätta olika saker för olika personer. Och det är OK!
Jag fick uppleva hur tilliten i en grupp snabbt kan byggas. Det krävs överenskommelser och lyhördhet och tydlighet från ledare. Jag fick göra många olika övningar tillsammans med helt okända människor under några dagar. Vi kom från olika länder och kulturer. Jag blev snabbt trygg i denna grupp. En erfarenhet som är värdefull att ha med mig i arbete med andra människor”
Röst från Bibliodramadagarna 24-25 november 2023
Anders Göranzon, generalsekreterare för Svenska Bibelsällskapet
Med en väldigt liten erfarenhet av Bibliodrama var det med ett öppet och nyfiket sinne jag åkte till Bromma för att vara med på årets Bibliodrama-dagar. Av olika skäl kunde jag inte vara med hela tiden, utan deltog fredag kväll och lördag förmiddag. Eftersom jag själv skulle hålla i lördagsförmiddagen blev det på fredag kväll som jag fick stifta bekantskap med Bibliodrama. Det var en positiv erfarenhet som gav mersmak. Från mina tidigare – väldigt korta – kontakter med Bibliodrama har jag förstått att det handlar om att låta kroppen vara med när vi lyssnar och tar till oss av Bibeln. Under fredagskvällen fick jag uppleva att denna kroppslighet kunde ta sig väldigt olika uttryck. Ett av mina bestående intryck är att vi jobbade mycket för att skapa ett tryggt rum och att det fungerade. Som deltagare vågade vi vara öppna både i ord och handling. Min upplevelse var också att alla röster räknades och det uppskattade jag.
Bodil Johansson skriver
Internationell och interreligiös workshop
Hur ofta jämför du texter från Koranen och Bibeln? På bibliodramadagar 14-17/10, i Kortrijk, Belgien, byggde vår workshop på texter från Koranen (Sura 12) och Bibeln (1 Mosebok 37 – 47). Vi deltagare var några muslimer och några kristna som kom från olika europeiska länder. Här möttes vi för att försöka levandegöra de texter som i båda urkunderna handlar om Yousefs/Josefs drömmar, drömtydningar och om hans liv i Egypten.
Våra ledare Jes Bouwen, Anja Stieghorst och Anne Coussement gav oss arbetsmaterial, däribland pusselbitar, att arbeta med för att gestalta det som kom upp och för att vi kanske också skulle kunna förmedla något av det till varandra. Och nog blev det ett pussel av både pappersbitar och tankar, texter, mitt liv, händelser hemma i Sverige och här i Belgien.
Yousef/Josef gav Farao rådet att samla i ladorna för att vara förberedd för svårare år som väntade i landet. Bland mina pusselbitar växte bilder och tankar om det jag ser omkring mig, i Sverige och i Europa. Jag behöver inte tyda drömmar, jag måste bara orka se. Jag började undra vad det är jag, vi, samhället, har “samlat och sparat i ladorna” för att möta den politiska situation vi har nu, i Sverige och Europa. Håller vår gemenskap? Håller det demokratiska systemet för trycket det utsätts för nu? Ökad polarisering, ökat våld, politiska ledare som alltmer ogenerat pekar ut vissa grupper att vara problemet som vi bara ska göra oss av med, utvisa/skicka iväg/förgöra.
Mötesplatser behövs mellan grupper i vårt samhälle som vi inte självklart annars möter och samtalar med! Mötesplatser, kanske som den här vi fick vara med om, där leken med sitt djupaste allvar uppstår. Kanske de gemensamma texterna vi har i Koranen och Bibeln kan vara en utgångspunkt för möten även här på hemmaplan.
Röst från Bibliodramadagarna 24-25 november 2023
Anki Folke var med på Bibliodramadagar på Bromma folkhögskola 24-25 november. Det var spännande dagar och möten med människor från hela landet med olika bakgrund kyrkligt såväl som personligt.
Det jag fick med mig är ett förkroppsligat sätt att förhålla sig till bibeltexten. I början av Johannes-evangeliet står det att Ordet blev kött (kropp) och bodde bland oss. Att få delta i bibliodrama och bibliolog är ett sätt att få ordet förmedlat till sig på ett mycket påtagligt sätt genom att ”klä” sig som en viss roll, handgripligt få ta i saker, ev smaka, lukta på rekvisita.
För mig som har livlig fantasi och som i grunden har en gudsbild och teologi som inkluderar hela människan – ande, kropp och själ – fördjupar detta förståelsen för bibeltexten. Inte nödvändigt så att jag förstår en text rent kunskapsmässigt/intellektuellt bättre med hjälp av bibliodrama, utan det har mer med erfarenhet och relation att göra. I gudstjänstsammanhang ligger bibliodrama närmare liturgins språk än förkunnelsens språk.
november2023 hölls årets bibliodramadagar på Lidingö folkhögskola. Här delarnågra deltagare med sig av sina upplevelser och tankar.
Jannikes Arzt Stackå
Härligt att få bada i ”bibliodramahavet” igen. Vad menar jag med det? Jo, att omslutas av nya och gamla bekantskaper och ingå i den varma gemenskap som uppstår. En försiktig nyfikenhet på varandra i och utanför workshopen. Och förstås att ledas in i och delta i bibliodramaprocessen via kropp och röst, rollprövande och gestaltande på olika sätt. Som alltid aktualiserar texten och innehållet i det vi gör de frågor jag medvetet eller inte har närvarande i mitt liv just nu; hur det vi gör nästan alltid talar in i den personliga livsberättelsen. Och att få ta del av varandras berättelser.
Denna gång en bibeltext om ett ofruktsamt fikonträd i en vingård. Varför fanns det ens där? Och skulle det få stå kvar trots allt; en kamp mellan två viljor. Och vad betyder det att vara rotad? Ofruktsam?
Kan rötter också vara grenar där det kan spira liv? Ett träd tillverkat av rötter som ryckts upp vid avverkningar i Norrland, forsat fram i älvarna och strandat, hittats och fått nytt sammanhang i Stefan Sjöbloms konst och i vårt Bibliodrama. Till slut sitter jag tacksam och häpen i ringen med de andra deltagarna, håller en rotbit i händerna som visar sig symbolisera mitt liv och sökande just nu.
Birgitta Walldén
Trädet och dess stam, rötter och krona blev de genomgående bilderna i det långa bibliodramat under höstens bibiliodramaworkshop i slutet av november. Liknelsen om fikonträdet som inte bar frukt lästes i fyra olika översättningar, varav en var Bibelsällskapets nya provöversättning. Deltagarna lotsades med varsamhet genom de två dagarnas workshop av Stefan Sjöblom med Lotta Geisler som medledare under den första dagen. Om trädet står som en symbol för en människas liv – vad kan då betraktas om trädets frukt? Vem har rätt att påstå att trädet inte har burit frukt? Frågan blir lätt närgången och lite ångestladdad. I grupper gjordes sketcher med textens roller, då trädgårdsmästarens omsorg om trädet med grävande och gödslande upplevdes som ett svar på Guds oförtröttliga omsorg om sin skapelse. Under den andra dagen utforskade vi Andens gåvor och kom fram till att dessa är just gåvor och inte resultatet av människans strävande. Slutsatsen i workshopen var att frukterna kanske visar sig i den vardagliga omsorgen om livet, medmänniskorna och skapelsen. Teckningen jag fick med mig hem visar ett träd med en kraftfull rot som likaväl kan uppfattas som en krona om man vänder den upp och ner.
Torbjörn Arzt:
För mig blev det intressant att lära mig mer på förmiddagens föreläsning: Bibeln översattes redan på 1300-talet till folkspråk, detta med begreppet Historisk presens och meningar som ”Närmare kroppen mer ut i rummet” och ”I varje text finns ett överskott på mening”.
För mig blev sten som material fint att ställa frågor till och ledas av. Om vem jag är, varifrån jag kommer och vart jag är på väg. Att uttrycka sina tankar kring en bibeltext och att med samma text som fond skapa ett drama på ett tänkt café var roligt. Det spontana blev en skjuts framåt i den dialog vi skapade.
Susanne Lindström
Jag vill dela med mig av två tillfällen som jag har lett bibliodrama.
Andrum i advent – Skara stiftsgård Jag var inbjuden till Andrum i advent – ett dygn på Flämslätt, Skara stiftsgård. Denna gång var temat ”Bön och andlighet”. Vi gästades av bland annat Syster Karin från Alsike kloster och nätprästen Charlotte Frycklund. Själv fick jag leda ett pass med bibliodrama. Att leda ett bibliodrama på 1,5 timme och det var en utmaning för mig. Jag brukar minst ha 3 timmar eller en heldag. Texten för tillfället valde jag psalmen 292 ”må bön och handling bli ett” tänkte att den skulle komplettera temat på dygnet. Jag vet inte, men jag tror att den knappa tiden gjorde att jag fokusera väldigt, skalade bort och skalade bort. Det blev en härlig stund med reflekterande, kreativt med lera, delande och dans i ring som gav vila. Texten lade sig som en bomullsfilt och det känns gott. Dessutom var två biskopar med i bibliodramat och det var roligt och utmanade att kunna betrakta hur gruppen tog sig an övningarna och se hur texten levde och växte. Det fina med bibliodrama är att formen ger trygghet och stadga. Det finns plats för de stora frågorna och delandet är fint. Kände mig så glad och upplyft att se hur de vågade vara i stunden och dela med sig av sina tankar.
Visionsarbete med kollegor: Varje gång jag skall leda bibliodrama så är jag så förväntansfull och det känns i kroppen, att nu skall vi få leka. I bibliodrama kan man använda så många olika texter, bibeltexter, psalmer, dikter, sagor, myter. Jag fick testa att använda vår församlings nya vision i bibliodrama som form. Tillsammans med mina kollegor fick jag rejält med tid. De flesta bland dem har nästan aldrig stött på bibliodrama. De har bara hört att jag har pratat om det. Så för mig fyllde stunden två funktioner, att göra och presentera bibliodrama genom att få prova och leka. Dessutom att få visionen in i sin kropp som var uppdraget från min chef. Det blev lek, plocka isär och undersöka och nyfiket prova orden och sedan få se hur texten levde. Jag använde mig av lek, målande, viages, och mycket röst användes. Att få läsa på så många olika och kreativa sätt.
Rundorna på slutet var glädjande genom att deltagarna uttryckte sin glädje över att de fått använda så många sinnen att de kände att visionen och texten hade gett dem liv och fyllts på med så mycket. Dessutom var det ett bra sätt att lära känna varandra mera på insidan. Även efter den här stunden var jag så glad och kände mig så rik på att formen är så livgivande och plockar fram så mycket.
Viktigt att kollegorna fick prova metoden. Dessutom så uttryckte många att det här ville de göra fler gånger. ” Lyxigt att få vara med om detta”, som någon uttryckte det.
