Kerstin Wimmer

(Ur Årsbok för kristen humanism och samhällssyn, årg. 2005)

Till minne av mina morbröder Åke och Jan.
Av dem lärde jag mig samtalets poesi och vägens sånger.

Att dela väg
Jag tycker mycket om att gå i procession, i stora kyrkor och små kyrkor, söndagar såväl som vardagar. Att med musik och sång vandra tillsammans med blommor, ljus, måltidens bröd och dopets vatten i våra händer. Ja, allt som kan behövas i en gudstjänst där varje människa har sin plats och sitt uppdrag. I en stadsdelsförsamling där jag arbetade under många år var barnens färgkritor och ritblock ibland viktiga inslag i processionen. Bilderna som barnen målade under textläsningar och predikan bars fram tillsammans med bröd och vin, när måltiden dukades upp. Alla har något att bidra med när Vägens folk möter varandra och livets Gud.

Jag tar varje chans att få gå med i en procession när tillfälle ges! Det finns en rent fysisk längtan hos mig att dela väg, att dela riktning med alla som söker morgonljus och hopp för mänskligheten. Minnesbilder från barndomen infinner sig: Vi bor granne med Folkets Park och det är Första maj. Mina morbröder kommer till vårt hem, fint klädda i kostym och slips. Det doftar högtid och beslutsamhet kring dem och jag är sju år. Jag ser människor tåga tillsammans, ömsom i sång och ömsom i tystnad, och jag vill också vara med. En av morbröderna tar min hand och jag upplever mitt livs första procession. Några håller tal men de allra flesta är där, såsom mina morbröder, för att med sin kroppsliga närvaro uttrycka en vilja, en riktning.

När jag steg in i teologins och kyrkans landskap fann jag både stimulans och mycket värme. Men mina morbröders värld av kroppslighet och vardagskamp, som var min uppväxt och mitt ursprung, fann inget utrymme i min nya verklighet. Jag lärde mig att söndagens gudstjänst stavades huvud-gudstjänst och att mycket av teologins språk inte rymde kroppens erfarenheter. De teologiska studierna gränsade i mycket mot de filosofiska och juridiska språkvärldarna, och jag upplevde denna nya begreppsapparat som fascinerande.

Men denna värld visade sig så oerhört annorlunda från min ursprungsmiljö. I mitt barndomshem var den gemensamma middagen ett ständigt forum för livliga diskussioner. Återkommande teman var fackföreningens senaste utspel och frågor kring Guds existens. Jag lärde mig tidigt att ta del av diskussioner med existentiella utgångspunkter. Det fanns både en levande tro och en andlighet mitt bland kamp och tvivel. Men språket var färgat av de kroppsliga erfarenheter som de innebär att vara till exempel byggjobbare, sjukvårdare och grovarbetare som de vuxna i min värld. Och poesin, främst Nils Ferlin och Gustaf Fröding, var ständigt närvarande som ontologiska klangbottnar i mina morbröders liv. Med hjälp av dessa texter uttryckte de något som samtidigt värnade och kritiserade en bärande mening med livet.

Men kombinationen att komma från ett så kallat arbetarhem och försöka ta sig in i den akademiska världen och den kyrkliga språksfären blir svår. Någonstans på denna resa lägger jag, mer eller mindre medvetet, min barndoms språkvärldar bakom mig, och därmed också tilliten till kroppens uttryck som ett dyrbart språk i trons och teologins tolkningsuniversum.

Ordet blir kropp
Det är först många år senare jag erövrar en plattform där mina världar möts. I mötet med Bibliodrama finner jag en väg som låter ordet bli kropp. Det är en sak att tala om innebörden i den handling Jesus utför när han tvättar sina lärjungars fötter. Vi kan vända och vrida på orden om ödmjukhet och tjänande många gånger om. Men när jag håller någons fötter i mina händer, och rör vid vattnet, händer något som jag inte kan nå med enbart läsandet av den bibliska berättelsen. Och kanske det som är ännu svårare: låta någon tvätta mina fötter.

Bibliodrama är en metod som låter oss ana betydelsen av orden: ”Vet ni inte att er kropp är ett tempel för den heliga anden, som ni har inom er och som ni har fått från Gud?” (1) Begreppet bibliodrama är svårtolkat i vårt svenska språk och för gärna tanken till en genomtänkt dramatisering av en bibelberättelse. Jag väljer dock att behålla ordet eftersom det är ett begrepp i många europeiska länder. (2)

Det mest grundläggande i arbetet med bibliodrama är den egna kroppens upplevelser av bibeltexten. Utmaningen är att finna språk, där kroppen med alla sina sinnen, kan kommunicera med texten. Ett konkret exempel kan vara följande: Bibeltexten läses ett flertal gånger på olika sätt i en grupp på 8-14 personer. Därefter lägger ledaren texten mitt på golvet och ber deltagarna att rent fysiskt relatera sig till bibeltexten i rummet. Jag upplever detta moment alltid lika unikt och oförutsägbart. Oberoende om det är en samtalsgrupp, en konfirmandgrupp eller blivande präster, ger övningen många språk och djup. När deltagarna funnit sin plats i rummet ser vi oss omkring. Detta är en av de många ”fenomenologiska stopp” (3) som är oerhört viktiga i denna metod. Det handlar om att ”slow down,” ta in det som gestaltas i nuet. Med andra ord funderar detta som en kroppens lectio divina, en andlig läsning. Nästa steg är att varje deltagare får försöka ge ord på det som kroppen uttrycker. Dessutom får var och en pröva varandras utvalda platser i rummet och respektive kroppsuttryck. Det gäller att så långt som möjligt förstå de andras kroppsspråk och kanske för egen del upptäcka nya dimensioner.

Det som aldrig upphör att fascinera är de djup och den spiritualitet som så ofta visar sig i detta arbete. Bibliodrama är i själva verket en mängd olika metoder. Inspiration och arbetssätt hämtas från musiken, poesin, konsten, dansen, psykologin m.fl. områden. Men gemensamt för allt arbete med bibliodrama är mötet mellan gruppen, bibeltexten och kroppen. Det innebär att bibliodrama är en kollektiv hermeneutisk process med kroppen som främsta tolkningsinstrument. Med hjälp av den bibliodramatiska metoden blir ordet kropp, texten i oss. Kroppen leder oss in i många olika språk och vår medvetenhet om både texterna och oss själva ökar.

Tim F. Schramm, professor i Nya Testamentet vid universitetet i Hamburg, och Ellen Kubitza, rörelsepedagog och bibliodramautbildare, har under många år arbetat med att integrera kroppen i den hermeneutiska processen. Schramm skriver bland annat: ”Since the body is the most original, primary, and continuous source of awareness and learning, it should be no surprise that understanding is a bodily process.”(4) Vid universitetet i Marburg ingår bibliodrama som en del av den pastoral-teologiska utbildningen för diakoner och präster. Professorn i praktisk teologi i Marburg, Gerhard Marcel Martin, talar om ett holistiskt och multidimensionellt förhållningssätt till de bibliska texterna.

Samtalets poesi
Är det möjligt att förstå en annan människa? Jag tillhör dem, som blir lika överraskad varje gång någon förstår vad jag säger, vad jag menar i min tanke och min känsla. Eller tvärtom, att jag faktiskt förstår en annan människa på ett sätt hon själv känner igen sig i. Min upplevelse är att det egentligen är något ganska sällsynt. Jag tycker inte alls att det är självklart att vi förstår varandra. För mig är det något av ett underverk när två människor går ut ur varandras gemensamma samtal med tillgång till varandras världar och själva innersidan av det som blivit sagt, och framför allt i det som inte har sagts.

En stark upplevelse för mig i tioårsåldern är när jag står med en av mina morbröders diktböcker i handen. På en sida läser jag:

Stenen,
elden
och metmasken:
Tre trappsteg
till
Rockefeller. (5)

Jag läser om och om igen, smakar orden och räknar: åtta ord, ett kommatecken, ett kolon och en punkt. Och så var mänsklighetens historia satt på pränt, från stenålder till finanspalats. Hela min kropp minns denna händelse och känslan av att vara med om något stort, och detta med hjälp av åtta bokstäver!  Som vuxen har jag många gånger återvänt till denna händelse och fascination över att så mycket kan skildras genom att inte utsägas.

Det är min första upplevelse av det jag vill benämna samtalets poesi. För mig handlar det om ett möte mellan två parter där hemligheter tillåts ge kraft i samtalet men inte måste avslöjas. Hemligheterna ger näring och inspiration i samtalet, om båda parter är medvetna om de mellanrum som dessa utgör. I dikten skapar Nils Ferlin omfångsrika mellanrum och jag som läsare tar emot dem. De ger mig den förståelsehorisont jag behöver för att verkligen se och förstå det som står skrivet. Samtalets poesi är en viktig byggsten i allt arbete med bibliodrama. Att tillsammans, var och en på sitt sätt, stiga in i bibelberättelsernas mellanrum.

Jag minns en grupp där vi under en heldag arbetade med följande dialog ur Johannesevangeliet: (6)
”Rabbi, var bor du?” Han sade: ”Följ med och se!”
Världar av mellanrum och hemligheter ryms i denna dialog. Vi gick in i dem på olika sätt, var och en med kroppens alla sinnen av dofter, smaker, tankar, minnen och så vidare. När vi i slutet av dagen förde samman våra mellanrum och skapade ett gemensamt rum skedde något heligt. Mänskligt liv vävdes samman och öppnade för oss helt nya möten med evangeliet och den som säger: ”Följ med och se!”

Ett värnande om livets och berättelsernas mellanrum är en stark motvikt till alla slags fundamentalism och förtryck. Fundamentalistiska rörelser skyr alla slags öppna och oskrivna fält där inte varje tes är fastställd och utmejslad. Där tanken kan sväva fritt mellan raderna och kroppens sinnen räknas som kompetenta tolkningsinstrument, där är makten delad.

Bibliodrama, en kraftkälla
”Jag går omkring och känner efter hur det känns; vid ljusbäraren, vid dopfunten, på kyrkogården, ja överallt. Och jag rör vid jorden, låter vattnet porla och tar in dofterna i kyrkorummet.” Det är en av mina före detta studenter som berättar om sin första tid som nybliven präst. Jag blir glad och tänker på de spirituella djup som öppnar sig när den teologiska reflektionen rymmer kroppens erfarenheter, och hur det är att möta någon som på ett så självklart sätt integrerar tanke och känsla.

Bibliodrama är en dyrbar kraftkälla i mitt liv och förenar mitt livs olika världar. När kroppsligheten och känslan välkomnas i arbetet med bibeltexter och tro blir teologi en angelägenhet för många.  Det är intressant att notera, att ju mer en tolkningstradition tar avstånd från demokratiska processer, ju mer inflytande över människors kroppslighet och sexualitet gör sig gällande. Tro och liv är Guds gåvor men teologi är ett mänskligt verk. Ett verk som växer ju fler vi blir som delar väg och bröd med varandra.

Procession i gudstjänsten är en symbolisk bild för människors vandring med Gud mot morgonljus och framtidshopp. Hur vandringen än ter sig för var och en av oss, låter Gud sitt ansikte lysa över oss.

Mina två morbröder är döda men jag minns deras kamp och längtan.

– – -: lys på mitt liv.
Gud, har jag sagt, du som talade nyss
ur de bristande isarnas dön,
guld har du strött över vågornas välv,
guld över klippornas krön – –
aldrig jag visste som nu förnam
vad världen är väldig och skön.
Herre, ditt ansikte ser jag i dag
Och viskar dej vilset en bön:
Väck den ej mera, min fråga
som hörde sitt eko och grät,
släck den, förintelsens låga
i nervernas blodiga nät –
Se på mej, maskarnas like,
Herre jag ber dej ju blott:
Lär mej att älska ditt rike
Och bära de dagar jag fått.

Ur ”Ett minne” av Nils Ferlin (7)

1. Bibel 2000, 1 Kor. 6:19.
2. T.ex. bibliodramautbildningen vid Lidingö Utbildningscentrum eller det europeiska nätverket för bibliodrama.
3. Jfr Tim F. Schramm, Bibliodrama in Action: Reenacting a New Testament Healing Story i Björn Krondorfer, Body and Bible: Interpreting and Experiencing Biblical Narratives, Philadelphia: Trinitary Press International, 1992.
4. Se Björn Krondorfer, Body and Bible, s. 62.
5. Evolution ur Nils Ferlins diktsamling Barfotabarn, 1933.
6. Bibel 2000, Joh. 1:38-39.
7. Ett minne ur Nils Ferlins diktsamling En dödsdansares visor, 1930.

(Bilderna av glaskonstnären Eva Ullberg från Lidköping är delar av en fönsterrad  i Kyrkans hus i Skövde. Foto: Anna-Karin Elfstrand)