Jonas Gräslund

(Artikeln har tidigare publicerats i Svensk Kyrkotidning 2010)

Vi ska ha mässa med medarbetarlaget, cirka tjugo personer. Skriftetalet utgår från Markus 12 om änkans gåva. Jag erbjuder medarbetarna att gå in i texten i olika roller, och om de vill, spontant tala utifrån sin roll. Instruktionen är att alla får säga vad de vill i roll. Här finns inget rätt eller fel, och det krävs ingen annan kunskap än den vår fantasi ger oss för att delta. Ingen tvingas säga något, det är helt frivilligt.  Jag berättar kort om templet, pelargångarna, de tretton olika offerkistorna och om hur Jesus besökte templet med sina lärjungar. Han stannar upp vid offerkistan för frivilliga gåvor.

”Jesus satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den.” (Mark 12:41)

”Du är en lärjunge, en av de kvinnliga eller manliga. Nu ser du din Mästare sitta där och se på hur människor lägger i pengar i offerkistan. Hur är det för dig?”

Efter en stunds tystnad svarar någon:

”Pinsamt att stå här och se hur Jesus tittar på hur folk ger gåvor.”

”Så gör man bara inte!” speglar jag. (Förklaring av termen spegling, se nedan!)

”Finns det några fler lärjungar som vill säga något?” frågar jag (Dubblering, se nedan!)

”Jag undrar över varför han gör så,” säger en annan lärjunge. ”Vill han säga något med detta?”

”Det Jesus gör har betydelse och mening…?” säger jag och försöker ge tillbaks det den senaste lärjungen sagt.

”Nej,” svarar lärjungen mig, ”jag har svårt att se någon mening i detta!” …

Jag fortsätter så småningom i texten:

”Många rika gav mycket, står det i texten. Du är nu en rik. Vi hör att du lägger i mycket, kanske gör du det ofta, kanske väldigt sällan? Du märker att du blir iakttagen. Hur känns det? Vilka tankar har du?

”Stolt.”

”Det känns bra att alla kan se hur jag ger!” (min spegling)

”Det är fint att kunna bidra!” säger en annan rik.

”Det är bra att min rikedom kommer fattiga till del! (spegling)

Efter ytterligare några kommentarer från rika läser jag vidare i texten och frågar först änkan och till sist Jesus. Varje kommentar försöker jag fånga upp och ge tillbaka med mina egna ord, innan jag avslutar skriftetalet med:

”Tack, Jesus, och tack alla änkor, rika och lärjungar att vi ville vara med och att ni ville bidra med era tankar, känslor och motiv. Nu ber jag er att återvända till boken. Och er i församlingen ber jag att återkomma till er själva.”

Jag avslutar med att läsa hela texten en gång till.

Den här metoden att predika tillsammans med församlingen kallas i Europa för Bibliolog. Den används i såväl predikosammanhang som i bibelstudier, religions-undervisning, konfirmandgrupper, ja, till och med inom telefonsjälavården (!). Bibliologen byggs i en dialog mellan texten och deltagarna. Den öppna bejakande attityden till vars och ens rolltagande gör att Bibliologen i princip är konfessions-lös. I praktiken kommer givetvis deltagarnas kontext att påverka rolltolkningarna. Det enda kravet på dig som deltagare är att du talar utifrån din roll, i jag-form. Det är viktigt att bibliologledaren betonar att bara den som vill talar och deltar. Riktigt spännande blir det när de olika personerna i berättelsen kommer i dialog med varandra!

Metodens ursprung
I USA kallas metoden för Bibliodrama och har ursprungligen utvecklats av Peter Pitzele, filosofie doktor i engelsk litteratur och psykodramatiker. 1984 inbjöds han att undervisa på ett judiskt teologiskt seminarium i New York. Som sekulariserad amerikansk jude tvekade han inför uppdraget, men såg att han här kunde kombinera såväl litteraturvetenskap som sin vana att inbjuda till rolltagande. På seminariet kom han i kontakt med den judiska midrashtraditionen, traditionen av berättande och kreativ tolkning av bibeltexterna. Så småningom utvecklade han metoden och har sedan dess använt den i vitt skilda kontexter, i såväl judiska gudstjänster som i kristna sammanhang. När han besökte Tyskland första gången 1999 på inbjudan av den tyska bibliodramarörelsen skapade han termen ”Bibliolog” för att särskilja sin metod från det europeiska Bibliodramat. Sedan 2004 finns regelbunden bibliologfortbildning i såväl Tyskland som i andra länder i Europa.

Den svarta och den vita elden
Pitzele beskriver hur den judiska traditionen kan tala om att Bibeln är skriven med såväl svart som vit eld. Den svarta elden är textens svarta bokstäver. Den text som står där, fixerad för alltid. Den vita elden däremot är det vita utrymmetmellan bokstäverna. Den vita elden brinner ständigt på nytt i mötet mellan den föränderliga världen och den fixerade texten. Här är en ständig möjlighet till kreativ nytolkning och förståelse. Bibliologen lever i mötet mellan den fixerade texten och den öppna tolkningen av den, mötet mellan svart och vit eld. När jag läser om Eva ”Och hon tog av frukten och åt” (1 Mos 3:6), så står det inte hurhon tog och åt: Snabbt? Försiktigt? Undrande? Ivrigt? Varje adverb som den vita elden kan lägga till kan karaktärisera rollen och ge ny förståelse av Eva. Och hur är det med utrymmet mellan hur Eva ”åt” och ”gav” till Adam? Var befann han sig? Fanns någon dialog mellan dem? Vad kände de om det som hände? Frågandet och prövandet öppnar för ett utforskande av såväl oss själva som av texten.

Bibliolog och Bibliodrama
Det finns sedan trettio år en utvecklad bibliodramarörelse i främst Tyskland men också i övriga Europa. Sedan ett tiotal år finns rörelsen också i Sverige. Bibliolog och Bibliodrama står på många sätt nära varandra. I båda fallen handlar det om ett kreativt möte mellan Bibelns berättelse och deltagarnas egna liv, deras fantasi och upplevelser.

Den tydligaste skillnaden mellan Bibliodrama och Bibliolog handlar om tiden. Ett vanligt Bibliodrama bedrivs under flera timmar och kanske dagar. En Bibliolog  är ofta inte längre än kanske tjugo minuter långt.

Till skillnad från Bibliodramat, som utnyttjar hela kroppen och har flera olika konstnärliga uttrycksformer, så är Bibliologen  främst verbal till sin karaktär. Deltagarna sitter ofta kvar på sina platser.  Detta gör det också möjligt att bedriva Bibliolog i större grupper, kanske om hundra, medan grupprocessen i Bibliodramat begränsar antalet deltagare till någonstans mellan fem och tjugo stycken. Bibliologen är också ofta betydligt fastare strukturerad än Bibliodramat. Rollerna är givna och ledaren styr processen mer utifrån den bibliska texten. På så sätt är texten mer i förgrunden i en Biblilog och den personliga erfarenheten får mindre utrymme än i Bibliodramat.

Verktygslåda till Bibliolog
Pitzeles bok Scripture Windows – Toward a Practice of Bibliodrama är i hög grad en handbok i hur en Bibliolog kan utföras. I boken ges handfasta råd och exempel utifrån en bibliologisk verktygslåda. Här några centrala termer och tekniker:

Uppvärmning (warm-up): Som ledare behöver du måla upp den situationen för deltagarna och hjälpa dem in i berättelsen. Inledningsvis berättade jag templet och offerkistorna för att värma upp deltagarna till berättelsen. Så småningom går jag över till presens och säger till deltagarna ”Du är…” I bästa fall är nu deltagarna redo att tala utifrån roll.

Spegling (echoing): Jag ger en inledande öppen fråga till deltagarna där jag inbjuder dem att tala utifrån roll. Det som deltagare då uttalar, bejakar jag genom att ge tillbaka till gruppen med egna ord vad deltagaren uttryckt genom spegling. Det kan såväl bekräfta som fördjupa det som sagts. Övriga deltagare kan också bättre höra och ta till sig det som uttalats. Detta blir än mer nödvändigt i större grupper där inte deltagarna talar i mikrofon och det som sagts konkret måste tydliggöras, kanske först upprepas och sedan speglas för alla. Deltagaren har alltid möjlighet att korrigera mig som ledare om min spegling inte fångar in hans/hennes intention. Speglingen är ofta viktigast i början. Efterhand som deltagarna är uppvärmda kan den ofta släppas så att inte flytet i berättelsen hindras.

Dubblering (doubling): Genom att efterfråga fler röster till samma situation ger jag som ledare möjlighet till fler versioner och till att fördjupa förståelsen av rollen. Fler deltagare får möjlighet att kliva in med sin röst, och vi kan se det mångfacetterade, ja, att rollen också som individ kan bära motstridiga känslor och tankar.

Avrollning (de-roling): Det är viktigt att ge deltagarna möjlighet att lägga av sig sina roller. Roller tar sig in i våra kroppar och påverkar oss ofta mer än vi tror. Någon form av avrollning är nödvändig. I exemplet inledningsvis bjöd jag de bibliska rollerna att kliva tillbaka in i texten. I ett mer avancerat rolltagande kan jag exempelvis behöva be deltagarna hälsa på varandra med sina verkliga namn eller fysiskt/symboliskt stryka rollen av sig.

Delande (sharing): När jag avrollat, bör jag ge utrymme för deltagarnas reflektion kring vad de varit med om när de var i roll. Kanske genom att tala en stund två och två om sina upplevelser av Bibliologen, kanske bara genom att läsa texten en gång till och ge utrymme för personlig reflektion i tystnad.

Pitzele beskriver också en mer avancerad form av Bibliolog där deltagarna inbjuds till att komma upp från sina stolar. Här tillkommer två verktyg:

Skulpterande (sculpting): Denna term har Pitzele hämtat från vissa psykodrama-tiska tekniker, där man exempel i en familjeterapeutisk situation ber deltagarna att fysiskt skapa familjebordet, visa hur man sitter, vem sitter var, bredvid vem och så vidare. I en bibliolog kan det vara att be deltagare att placera sig i rummet utifrån bibelberättelsen: ”Visa oss, Jesus och Petrus, hur ni stod i förhållande till varandra när du, Petrus, kände igen dig, Jesus, vid Gennesarets strand!” Nu blir du som ledare regissör, för när deltagare börjar stå och röra sig skapas ett rum, en scen, där mer än bara det verbala talar. ”På scenen blir hela kroppen ett expressivt element, varje rörelse kan bli betydelsebärande. (1)”

Möte (encounter): Jesus och Petrus har blivit ombedda att skapa en scen för sitt möte. Nu får de var och en ge röst åt hur det är för dem i detta möte, vad de känner och tänker. Kanske börjar du som ledare med att fråga var och en av dem ”Vem är du?” (för att förtydliga och hjälpa dem formulera sig utifrån sin roll). ”Hur är detta för dig?” (för att ge utrymme för såväl tankar som känslor). Kanske kallar du fram andra ”Petrusar” och ”Jesusar” bland deltagarna som kan ge röst åt rollerna. Så småningom kan du ge Petrus och Jesus möjlighet att gå in i dialog med varandra.

Varför Bibliolog?
Uta Pohl-Patalong använder sig av den litteraturvetenskapliga skolan receptions-estetik för att förstå vad Bibliologen kan hjälpa oss med i förståelsen av bibel-texten.  Receptionsestetiken, säger hon, uppmärksammar vad som sker mellan texten och mottagaren av texten (2). Texten har ingen betydelse ”i sig själv” utan kräver en mottagare som ger texten betydelse. Tomrummen (3) i texten är här viktiga. Det är ställen som möjliggör den främmande texten att knytas till mina tidigare erfarenheter och så öppna för en mångfald av kreativ förståelse av texten. Texten har alltså ingen en gång för alla fastslagen mening, utan är alltid mångtydig. Denna mångtydighet är i ett receptionsestetiskt perspektiv inte bara oundvikligt utan också legitimt. Bibliolog (och Bibliodrama) kan här sägas vara ett sätt att tillhandahålla tomrummen (den vita elden!) och visa på de mångfacet-terade tolkningsmöjligheterna (4).

Bibliologen öppnar också för dekonstruktion av förlegade könsmönster, förtryckande klichéer och historiskt bortvalda teman (5). Här kan vi till exempel ställa marginaliserade kvinnogestalter i händelsernas centrum. Kanske väljer ledaren att låta den vita elden ge röst åt Petrus fru (som den svarta elden endast låter oss ana genom att Petrus har en svärmor). Hur är det för henne när Petrus kallats som lärjunge och ska ”lämna allt och bli människofiskare”? Eller de tystade kvinnliga lärjungar som enligt Luk 8:1-3 följde Jesus?

Ett annat bortträngt tema kan vara skapelse- och miljöfrågor. Vad har åsnan som Jesus rider in på i Jerusalem att säga? Djur och natur kan ges röst, ja, hela skapelsen som enligt Rom 8:22 ”ropar som i födslovåndor” kan få en tydlig roll. Allt och alla kan beredas röst i Bibliolog.

Egna erfarenheter
Jag har använt Bibliolog i såväl predikosammanhang som i konfirmandarbete i mitt arbete som komminister i Ekerö pastorat. För mig själv har det betytt en nytändning och lust till predikan och till bibeltexten. Såväl församlingsbon som det oväntade och spontana ges här plats. Fler perspektiv talar – och det är roligt! Texten och de av mig förberedda rollerna ger ramar och trygghet. Trots att jag är ny som präst i församlingen har församlingsborna varje gång vågat gå in och tala i roll. Till en del beror det på att den gudstjänstfirande församlingen har en relativt stor församlingskärna som är van vid interaktivitet och att gudstjänstlokalerna är intima, men jag har också haft Bibliolog i en församling av gudstjänstovana dopgäster. Extra bra blir det när jag också kroppsligen kan värma upp församlingen, kanske med en enkel dansrörelse. När vi firade bröllopet i Kana kunde vi inleda med den judiska folkmelodin ”Hevenu Schalom” (”Jag blir så glad när jag ser dig”). Då var vi redan på festen! Klokt är att vara beredd på att inte få någon respons och ha tänkt ut hur jag själv kan gå in och tala i roll eller hitta någon väg vidare i predikan, konfirmandarbetet eller varhelst jag nu vill plantera min Bibliolog.

Litteratur
Urban Engvall (red.), Bibliodrama – Läsa Bibeln med hela kroppen, Mitt i församlingen 2003:6, Uppsala 2003.
Uta Pohl-Patalong (red.), Bibliolog – Gemeinsam die Bibel entdecken im Gottesdienst, in der Gemeinde, in der Schule, 2 uppl, Stuttgart 2007.
Peter A. Pitzele, Scripture Windows – Toward a Practice of Bibliodrama, Los Angeles 1998

Noter

1. Pitzele, 1998, s 78, min översättning
2. Pohl-Patalong, 2007, s 91f
3. Tyska ”Leerstellen”
4. Det faktum att den kristna kyrkan tillåtit fyra olika evangelier att ge sina olika perspektiv på ”Jesustexten” kan kanske sägas vara ett erkännande av såväl den judiska midrashtraditionen som (anakronistiskt sett) den moderna receptionsestetiken. Denna textförståelse borde egentligen omöjliggöra våra ofta upprepade predikoplattityder som ”Paulus menar med detta”, eller ”Texten säger oss idag”. Med fördel kan vi använda oss av biskop Krister Stendahls predikobud: ”Tro inte att du vet vad texten betyder!” eller kanske omformulera till ett nyfiket ”å ja, så kan man också förstå det!”
5. Pohl-Patalong 2007, s 97f

Fördjupningsartikel till Handbok i bibliodrama. När ord möter liv.
Argument förlag, www.argument.se