Mitt intresse för bibliodrama har sin bakgrund i att jag tidigare arbetat mycket med kyrkospel. Under 1960-70-talen var jag med i kyrkospelsrörelsen, som startades av min far Olov Hartman och regissören Tuve Nyström.

Bibliodrama mötte jag i början av åttiotalet, då en bibliodramagrupp från en evangelisk akademi i Tyskland inbjöds till Sigtuna folkhögskola, där jag arbetade då. De tyska inspiratörerna jobbade mycket med improvisation. Det tyckte jag om. I jämförelse med det manusbundna kyrkospelet med sina strikta liturgiska ramar var detta något nytt och annorlunda. Bibliodramat ger möjlighet att bryta ramarna och närma sig bibeltexterna från en annan infallsvinkel. Jag upplevde det som befriande att inte behöva vara strikt vetenskaplig i förhållande till texten.

Bibliodrama blev en inspiration, som jag använde bl a i kateketikundervisningen vid Pastoralinstitutet i Uppsala och även vid en fortbildning i homiletik för prästerna i Uppsala stift (1995-96) Jag har senare också använt olika bibliodramamatiska modeller i andra fortbildningssammanhang, till exempel i arbetslagsutbildningen.

Anledningen till att jag vill arbeta med bibliodrama är att ordet så påtagligt blir kött. Det enbart lästa ordet tar inte gestalt, men i bibliodrama blir det så tydligt att ordet tar form i kroppen.

(Ur Bibliodrama – Läsa Bibeln med hela kroppen. Intervju av Birgitta Walldén.)

2003