Helene Isborn, Falun, deltog i Europeiska Bibliodramanätverkets kongress i CLUJ-Napoca i Transylvanien, Rumänien 24-28 augusti 2016. Hon intervjuas här av Lotta Geisler, Järfälla, på planet hem från kongressen.
Nu är vi på väg hem! Var har vi varit?
På en fantastisk plats i Transylvanien. Ett retreatcenter, Centru Manresa, som drivs av jesuiter. Vi har varit på Europeiska Bibliodramanätverkets tolfte konferens.
Har du deltagit vid tidigare konferenser?
Måste räkna… Den första var i Tyskland när jag gick vidareutbildningen, i Hannover hösten 2012. Detta är min fjärde konferens. Förra året i Litauen och året dessförinnan på Åland.
Hur kommer det sig att du fortsatt att åka?
Det är ett sätt att träffa människor som brinner för bibliodrama och ett sätt att få vara deltagare, när jag oftast är den som är ledare. Det är annorlunda att åka utomlands och på så sätt få träffa likasinnade från hela Europa; människor som nu också blivit mina vänner. Jag har upptäckt att bibliodrama kan göras på så många olika sätt, det finns inga rätt eller fel. Det är härligt att upptäcka bibliodrama i ett större sammanhang – vi kommer från olika kyrkor och traditioner, vi har olika bibliodramautbildningar, men gör detta tillsammans med öppna sinnen, mycket glädje och kärlek till bibliodrama och varandra.
Vad handlade konferensen i Cluj om?
LJUS och SALT. Bibeltexten hämtades från Matt 5:13-16, där kopplingen blev väldigt stark när vi besökte en saltgruva i Turda på lördagen. Att få uppleva något fysiskt tillför också något i förståelsen av texten för mig.
Vad var det du förstod som du inte förstått tidigare?
Att få uppleva saltet i gruvan, att kunna både se, känna och smaka på det. Min upptäckt handlade band annat om att jag behöver salt och ljus. Varken för mycket eller för lite salt är bra, men att salt behövs, det är nödvändigt, ljuset och saltet behövs, i balans. Texten blir mer förståelig, jag vet inte riktigt hur… mer än att det blivit viktigt att få koppla ihop texten med något fysiskt som jag kan relatera till. Jag kommer se mig själv, varje gång jag läser texten, ståendes nere i gruvan blickandes upp mot saltet som rinner ned längs väggarna och bildar saltkristaller… Vi använde saltet i vår workshop också, och såg då hur salt tillsammans med vatten och färg kan förändra färgerna, precis som saltet kan ha olika färger beroende på var det bryts eller samlas. Men också att saltkristallerna har så olika storlek. Man kan köpa finkornigt matsalt, badsalt, grovt, det kan användas till så mycket…
Så vad har salt med tron och Bibeln att göra?
Det intressanta är ju, om saltet förlorar sin sälta, vad ska man då ge tillbaka det med. Jag upptäckte att salt har en doft. Saltet finns ju redan i vår kropp och vi klarar oss inte utan det. Vi använder salt för att för att konservera och bevara… Vi fick väldigt god saltgurka en middag!
Att se saltgruvan upplyst var en upplevelse. Flera miljoner lager av salt vackert belyst – man kunde också följa hur de grävt sig ner, djupare och djupare ned i gruvan med årtal de skrivit in i väggarna. Precis som i Falu koppargruva har man använt djur för att transportera upp kopparn/saltet.
En stark känsla var när vi skulle meditera kring två bilder vi gjort under dagarna och hitta ett ord som kunde beskriva min egen process… och jag valde ordet ”unite”, förena… Ordet vi valt fick möta de andra orden i en gemensam skulptur, där orden också blev en kroppslig rörelse och ett ljud. Det kändes som om vi var ”ett” trots att vi hade olika röster. Ett slags positivt beroende, tillit kanske. Sen så är det alltid starkt att ta del av andras berättelser, som en gåva man får av allas tolkningar av texten, som en symfoniorkester. Bibliodrama berör livet i stort och smått, kroppsligt, sinnligt och intellektuellt. Vägen via de fysiska upplevelserna gör förståelsen av texten mer gripbar, saltets olika aspekter i dess olika tillstånd och processer i verkligheten bidrar till att berika liknelsens innebörd.
Intervju Lotta Geisler, Järfälla
