Anna Jalkenäs, som gick ledarutbildningen Grundkurs Bibliodrama 2014-2016, delar här några intryck från EBNs kongress 2017.

Pieces of Peace

Årets europeiska bibliodramakonferens hölls Torhout i Belgien under några sköna, varma augustidagar. Vi var cirka 75 deltagare från olika länder i Europa, varav sex kom från Sverige.

Temat för konferensen var Pieces of Peace. Bibeltexten vi arbetade med var hela Jona bok. Vi var indelade i fyra workshop-grupper, alla med lite olika inriktning vad det gällde metodval. Varje grupp hade två ledare.

Alla deltagare i 2017 års EBN-kongress samlade i kapellet, klädda i fredens färg vitt.

Helene Isborn ledde en av grupperna tillsammans med Ditty Dokter från England. De använde vävning och ”bodywork” som arbetsmetoder i sin grupp. Deltagarna fick börja med att välja storlek på sin vävram samt bestämma färg och storlek på varpen. Jona perspektiv var grunden när berättelser växte fram i väven. Bibeltexten mötte förstås den egna berättelsen. Alla workshopgrupperna följde Jona på hans väg bort från Gud och sitt uppdrag, ner i havets djup och valfiskens mörker och upp igen på fast mark.

Konferensen hölls i Torhout i den flamländska delen av Belgien. En av dagarna gjorde hela gruppen en utfärd till Ypres. Staden låg nära fronten under hela första världskriget och jämnades praktiskt taget med marken. Den återuppbyggdes, men präglas i allra högsta grad av minnet av första världskriget, ett krig där de flesta soldater aldrig kom hem. Vi besökte ett par av Flanderns kyrkogårdar, den ena med oändliga rader av vita kors, den andra med 44 000 namn inristade på minnesväggar och gravstenar. Totalt dog 9 miljoner soldater under första världskriget. Museet Flandern Fields lyckades genom interaktiv teknik låta oss se och höra personliga berättelser från skyttegravar och sjukhus.

Det blev ganska tydligt att de flesta andra i gruppen hade en personlig koppling till både första och andra världskriget på ett helt annat sätt än vi från Sverige. En farfar som dött, en stad som bombats, en gård som brann ner. Världshistoria som påverkat deras egen familjehistoria.

På eftermiddagen gavs tid att bara strosa omkring, umgås och ta något att äta och dricka innan vi deltog i ”The last post”. Det är en ceremoni som hållits varje kväll sedan 1923 (med uppehåll under andra världskriget) till minne av brittiska stupade soldater.

Vad gör man med så många intryck, så många berättelser och bilder av ondska och lidande? Om man är på bibliodramakonferens gör man förstås någonting med kroppen, med alla sinnen.

Stående i ring i lummig grönska spelade en av deltagarna suggestivt på en trumma. Den varmröda vallmon har blivit symbol för Flanderns slagfält. Det var den första blomman som kom tillbaka där efter krigets slut. Färgen påminde om allt blod som spillts. Vi vek varsin pappersvallmo, höll varandra i händerna och sjöng innan vi var och en stilla lade ner blomman laddad med just det vi bar på.

Sista kvällen var det förstås avslutningsfest. Vi åt en god buffémiddag som följdes av en ännu godare dessertbuffé. Ett liveband som spelade bluegrassmusik förgyllde kvällen och fick upp så gott som alla på dansgolvet.

Lite senare stod jag ute i den svala kvällsluften och tittade in i festlokalen genom de stora fönstren. Jag såg Vera från Belgien, som är lärare och som kommit för att hon var nyfiken på bibliodrama, Stephanie från Tyskland och Beata från Polen, som båda påbörjat Crossboarder, en internationell bibliodramautbildning. Där satt Wolfgang som var med och grundade bibliodramarörelsen i Tyskland. Här ute pratade Ruben, en ung teologistudent från Tyskland med Bruno från Schweiz som ska vara med och arrangera nästa års konferens. Jag lyssnade på Auni, pastor från Finland, vars arbete helt förändrats när en stor grupp asylsökande kom till hennes stad.

Där var vi med olika bakgrund och erfarenhet, katoliker och protestanter, med varierande förmåga att uttrycka och förstå engelska. Tillsammans hade vi med hjälp av bibliodramats olika metoder på några få dagar byggt en härlig gemenskap. Vi var alla del av en enda stor bibliodramafamilj. Välkommen med du också! Hoppas vi ses i Österrike nästa år!

Anna Jalkenäs, 2017-09-02